Vinkelbodarna i Gustavsberg

I god folkbildande anda har jag idag skrivit av innehållet i en av de första artiklarna jag fick tag på i ämnet vinkelbodar och Höjdhagen. Nedanstående lilla hyllning till vårt område är skriven av Byggnadsstyrelsens legendariske chef arkitekten Lennart Holm. Artikeln är hämtad från boken ”HUS – 27 arkitekters val ur svensk byggnadskonst” från 1965 där dåtida svenska arkitektkändisar har valt ut och beskrivit sina favoriter. Den hamnade i mina händer tack vare min mycket hedervärde och mycket seniore kollega Harald.

Vinkelbodarna i Gustavsberg
LENNART HOLM

Jag kan tvivla på spontaniteten i mitt val av arkitektoniska favoriter. Alltför ofta finner jag någon annan grina bakom husknuten, t.ex. någon av dem som mer än andra försökt förmå mig att självständigt uppleva och värdera arkitektur: Nils Ahrbom eller Erik Lundberg. Men jag kan inte rubbas i min tillförsikt till den arbetsmetod som jag spårar hos mina favoriter. Mitt exempel får därför mera tyngd som metod än som resultat. – Det är problemlösningen som är skön.
Problemet var detta. Gustavsberg har ett utsatt läge. Stockholms rika arbetsmarknad lockar, nu som då, på trettiotalet. För den industri, som KF då nyligen övertagit och som nu skulle expanderas till en prisbildande marknadskomponent, gällde det att skapa reella värden som arbetskraften kunde väga mot storstadens dragningskraft. Ett sådant värde var den interna demokratin, försöket att göra varje arbetsinsats intressant, viktig, skapande. Ett annat var bostadsförsörjningen och dess kollektiva service. Att i en tid, då ett rum och kök i en hyreskasern ännu var en dyr familjebostad, kunna erbjuda industriarbetarna egnahem om 2 rum och kök blev uppgiften som KF :s arkitektkontor skulle lösa.
Ett villkor var ett ekonomiskt markutnyttjande. Råmarken var väl inte så dyr, men gator och ledningar måste utnyttjas hårt. Husen måste ligga tätt. En genomgång av den gängse småhusproduktionens typer, som arkitektkontoret gjorde, visade inga varianter lämpade för ett samhälleligt byggnadssätt. Radhuset, som Stockholmsutställningen propagerat för och som KF just provat på Kvarnholmen, mötte ännu psykologiskt motstånd. Vinkelhuset, som skyddade sitt eget uterum, krävde föga utrymme. Kunde det också bli en bra bostad? Och en acceptabel gestalt?
Ett annat villkor var att utnyttja en ny produktionsteknik på ett för stunden maximalt sätt. Det var inte detsamma som att låtsas industriell form – det var att acceptera förenklat hantverk. Det var också att inse den nya frihetsgrad i planlösningen som centralvärmen gav – något som inte heller hade hunnit sätta spår i den gängse småhusproduktionen.
Så sållades vinkelbodarna i Höjdhagen fram, mellan vilja och kunna. Planlösningen fick utgå från att även 2 rum och kök är en otillräcklig familjebostad. Kökets matplats skiljs ut för att också kunna tjäna som sovalkov. Tillbyggnadsmöjligheter redovisas redan i grundplanen; och tomtutrymme reserveras. Köks- och sanitetsutrustning ligger över trettitalsstandard. Intervjuundersökningar som gjordes i Gustavsbergs bostäder i femtitalets början visade ändå hur urvuxna husen hunnit bli. Familjebostaden är idag ett betydligt större och mer sammansatt maskineri. Men vinkelbodarna tillhör de första realiserade försöken att behandla bostaden som ett redskap för familjelivets funktioner, även där de ekonomiska ramarna var trånga.
Storheten i Olof Thunströms Höjdhagen ligger för mig i den restlösa konsekvensen från detalj till helhet. Stadsplan och takfotsdetalj har ett direkt och påtagligt samband, är liksom alla andra enskildheter vägda på den guldvåg som heter resursernas optimala utnyttjande. Under detta starka tryck har arkitekten skakat av sig varje band av historisk eller modernistisk ”stil” och skapat ett av de få självklara tilläggen till den svenska bruksarkitekturens tradition.

Slide 1
Slide 2
Slide 3


Bildtext bild 2,3,4
Bottenplan, takfotsdetaljer och situationsplan till Olof Thunströms vinkelbodar i Höjdhagen, byggda av KF i början av 30-talet.

Bildtext bild 4
l planen redovisas en för tiden framsynt familjebostad om två rum och kök där matplatsen kan användas som sovalkov. En eventuell tillbyggnad med två rum redovisas också. Uteplatsen i vinkeln blir ett allrum under den vackra årstiden.

Man vet att man bor på landet när…

… det här är sällskapet man har till frukostflingorna. Fyra eller fem rådjur som travar runt nere på vägen! Så praktiskt med asfalterade vägar, lättare än att ta sig fram i skogen. Ryktet säger att det är någon i området som lägger ut mat till rådjuren på vintern. Inte undra på att de blir stamgäster då. Men är det verkligen bra?

Härom året hade vi besök från Tyskland på senvintern, och just den dagen hade vi även fem rådjur i trädgården. ”It’s fantastic, Bambis everywhere!” var vår tyska kompis slutsats.

Vad händer med Ekedalsskogen?

Hos mig och hos många andra finns en stor oro efter valet 2014. Vad ska hända med Ekedalsskogen i och med att de styrande i Värmdö återigen har öppnat upp för en ny väg rakt genom skogen. Svårt att tänka sig en sämre idé.
Uppropet Rädda Ekedalsskogen var med och såg till att vi fick ha skogen kvar förra gången den var hotad. Gå med i gruppen, den hjälper dig att vara uppdaterad på vad som planeras i kommunhuset. 1200 namnunderskrifter och en mindre folkstorm mot vägbygget blev det förra gången, men Allianspolitikerna tycks ha lätt att glömma…

Snösmältningen i Ekedalsskogen runt Stens träsk är fantastiskt fin. Förutom den lilla tjärnen finns en liten översvämmad skogsmark, stammar och stubbar som står rakt upp och ned i isen eller vattnet.

Förra året såg vi också en liten kungsfågel precis här.

Slide 1
Slide 2
Slide 3

Dags för spaljéer!

Hur svårt kan det va att bygga en spaljé? Inte alls egentligen, det svåra är att bestämma sig för hur den ska se ut… Vi har faktiskt gått många varv i både Höjdhagen och andra äldre delar av Gustavsberg på jakt efter det perfekta, glesa staketet för klättrande växter…Jakten slutade lyckligtvis bara ett par hus bort längs vägen, hos en grannfamilj med väldigt fina spaljéer. Vi tyckte att det verkade onödigt att krångla till det utan knackade på och frågade om vi fick göra likadana? Eftersom alla hus i området fortfarande är rätt så ”likadana”, kändes det helt rätt att ta upp en god idé från grannen och spinna vidare på.

Det är en enkel, vertikalt betonad spaljé där allt virke, utom ev. fristående stolpar, är av samma dimension (22×45) men vända åt olika håll. Det vi gillar är just enkelheten, och riktningen, och att spaljén förhoppningsvis också kan minska intrycket av vår ganska massiva källarvägg lite grann. (Den ska för övrigt snart bli svart igen…)

Framför spaljén står än så länge ett tanigt litet äppelträd (min födelsedagspresent 2013…) som förhoppningsvis snart ska växa till sig lite och även gå med på att formas efter spaljén.

Kul med små projekt, som kan bli klara på bara några dagar! Jag känner att det snart är dags att bygga en spaljé till…

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8
Slide 9
Slide 10

(Första bilden ovan är på förlagan, alla andra är på vår spaljé.)

Fabrik i förändring

En kvällstur med barnvagnen i veckan som gått förde oss ned till och runt på fabriksområdet i Gustavsberg. Verkligen oväntat att se ett så kraftfullt intresse för industrihistoriska kulturmiljöer hos sonen i så unga år!

Det händer i alla fall mycket på fabriksområdet. 2500 nya bostäder ska byggas, alla de stora jättarna är där med sina byggsystem och gör det de brukar. Billigast möjliga lösningar som ser maximalt ljusa och fräscha ut i mäklarnas annonser… Synd att inte ett enda nytt hus blir ett tegelhus. Alla de gamla är ju av tegel och fasadmaterial sägs ju vara en av de saker man kan styra i detaljplanen.
Den gamla mäktiga sanitetsporslinsfabriken (tror jag) ska i alla fall omvandlas av en lokal aktör, Blå Eken, och kanske, kanske är det en liten ljusglimt i det arkitektoniska mörkret. De har ju i alla fall något spännande att utgå ifrån – så får vi se hur de förvaltar betongstommen som ni ser på bilderna. Snart är det nämligen bara stommen kvar av fabriken…

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8
Slide 9
Slide 10
Slide 11
Slide 12
Slide 13

De sista bilderna visar en annan del av området, nån slags industrihall som verkar på god väg att bli till något helt annat, festligt att dörren står kvar men inte väggen.

Läs förresten mer ljuvlig mäklarprosa och en del vibrerande brösttoner om hur fantastiskt det kommer att bli på nya fabriksområdet här: www.gustavsberg.nu.

Den stora plattläggarhelgen

Här ovanför ser ni en bild från när arbetet med skifferläggningen verkligen var i full gång. Vi tog chansen en helg i höstas (2014) och skickade delar av familjen till mormor och morfar för att andra delar skulle kunna göra ett verkligt ryck och bli av med de trista betongplattorna. Även den lilla nätta grushögen från omdräneringen, synlig till höger på första bilden här nedanför, blev vi av med till sist.

Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8

Efter att ha hållit på och nött med rivning och renovering av källaren under hela 2014 var det otroligt skönt att få jobba fokuserat under en hel helg. Jobbet i källaren har känts som ett evighetsprojekt med målet vid en avlägsen horisont. Här fick vi istället chansen att verkligen kunna jobba på – ända tills det vi håller på med blir klart! Allt toppades med en lyxig barnfri middag på kvällen, vilken succé!

Tillfredsställelsen i att se just de här plattorna på plats är svår att beskriva för en utomstående, men jag ska försöka i alla fall. Mycket grundar sig på att jag ju gått och sett dem ligga travade och ta plats i trädgården sen februari 2013. Sedan finns det ju andra i familjen som verkligen inte gillar när man, som jag gärna gör, lagrar bra-att-ha-saker för en odefinierad framtida användning… Men slutet gott, allting gott, för faktum är att ända sen en helg i mitten av september blir vi nu båda två lika glada varje gång vi kliver ut genom ytterdörren!

Veckans TV-tips – Husdrömmar

Vi har så klart följt SVT:s andra säsong av Husdrömmar med Pernilla Månsson Colt och Gert Wingårdh. Hittills har det varit lite tunt med inspirerande och något så när lyckade projekt. I alla fall om man som jag är mer intresserad av en omsorgsfull renovering än halvlyckade nybyggnationer av olika slag.

Men nu äntligen kom ett avsnitt med lite ödmjuka huvudpersoner jag verkligen kan relatera till. I femte avsnittet (sändes måndag 2 mars), var det något så udda som hantverket och hantverkarens kärlek och respekt för ett gammalt hus som var det viktiga. Inspirerande och uppfriskande att se något som varken är ett nybygge på 300 kvm eller en shabby-chic-renoveringar driven av en smått besatt inredare och en undergiven utförare.

Rekommenderas! – sevärt och tänkvärt – och kul att även Gert Wingårdh tillstår att han gillar charmen i en hantverksmässigt genomförd Husdröm.

Detaljer som gör skillnad – del 3

Vinkelbodarnas vindskivorna är små, egentligen bara en vitmålad bräda som är uppdragen och indragen under den pappklädda, minimalt överkragande takskivan. Vindskivan är monterad med en liten distans som skapar en markerad skugga, men inte mer. Inga klumpiga täckplåtar som förvanskar mötet mellan tak och fasad, nej faktiskt inga plåtar alls. Här får pappen göra jobbet. Elegant, materialbesparande och förvånansvärt lätt att utföra när man väl förstått hur det ska göras.

Här är den ursprungliga gaveldetaljen och övriga sidor av taket:

Slide 1
Slide 2
Slide 3

Nedan följer några exempel på standarddetaljer för utformning av vindskivor (där tak möter gavelvägg). Under årens lopp har de här detaljerna ersatt de ursprungliga på alldeles för många hus i området. Vissa förvirrade husägare har till och med byggt ut taken med flera decimeter överhäng i god svensk liten-röd-stuga-tradition. Men då blir det tyvärr inte mycket kvar av den skarpskurna funkispärlan man fått att förvalta åt framtiden… Idag finns bara ett fåtal hus med originaldetaljer kvar, de flesta har förvanskats med onödiga plåtar enligt modern byggstandard. Det kanske kan få passera på nytt hus, men inte på en Vinkelbod.

mindrebradetaljer1
mindrebradetaljer2

Tillbaka till ursprunget alltså, eller som i fallet med vårt hus, rädda det som räddas kan! Redan första veckan i nya huset satte vi igång att riva och lägga om vårt läckande tak. Då fick vi också bekanta oss med just den här detaljen. Det visade sig att trots att själva taket var omlagt, pålagt, lappat och lagat i omgångar så var vissa kanter fortfarande de ursprungliga från 1942. Med en garanterad livslängd på 30 år på dagens takpapp så är det ju inte undra på att delar av vårt tak i princip omvandlades till molekyler när det hanterades bryskt nu lite drygt 80 år senare. Takpapp är och förblir ett material med en begränsad livslängd och som därmed måste kontrolleras regelbundet och bytas när den tjänat ut.

Här nedan är fyra exempel på hur träbiten som pappen ”rullas” runt i ursprungsdetaljen har utförts med olika grad av precision och kärlek under olika perioder av vårt hus historia. Den plana, svartfläckade ytan som ligger uppåt är alltså den som ansluter till råsponten (dvs till höger i detaljerna överst på sidan).

image
Från vänster till höger:
1. Den ursprungliga snickeridetaljen från 1942
2. Lite enklare från tillbyggnaden på 60-talet
3. Ännu enklare från lagning efter det
4. Vår egen nytillverkade bit, gjord av Nacka Snickeri och sen mycket väl linoljad.
(Bakom ligger en bit papp som också klarat sig oförskämt bra i många decennier.)

En arbetsbeskrivning av hur man fixar den svenska arkitekturhistoriens snyggaste vindskiva är nu också på gång!

Läs mer om viktiga detaljer här och här!

Tråkiga nyheter

När jag kom hem i eftermiddags möttes jag av otroligt tråkiga nyheter. Några inte alltför avlägsna grannar hade under dagen tagit ned i stort sett alla träd på sin tomt, inklusive vad som i mina ögon varit områdets absolut ståtligaste tall.
Nu är den omvandlad till en rishög och fyra-fem stockar. Tråkigt och kortsiktigt tycker jag. Jag räknade till minst 110 årsringar på stubben och som väntat hade tallen inte ett spår av röta eller andra skador. Den hade kunnat stå i hundra år till utan problem.

Mycket av Höjdhagens karaktär ligger i husen, men lika mycket av charmen finns i naturen, ståtliga evighetsträd som ekar och tallar, som när de tas ned, oftast helt i onödan, förändrar så mycket mer än bara den egna tomten.

Gjort är gjort och tallen kommer aldrig tillbaka. Tyvärr kommer varken vår generation och knappt nästa generation heller att få möjlighet att uppleva ett så stort träd på den platsen igen…